Känns nästan som om de vore igår när man låg här i sängen och bara längtade efter att någon skulle komma och ge en varm, kärleksfull kram och fråga om det var något man ville ha. Tiderna var annorlunda då, men jag ligger fortfarande här och hoppas på att en vänlig själ i vardagsrummet snart kommer in och ger mig en kram. Eller lite värme, eller åtminstone frågar om jag vill ha något. För jag ligger i min säng med skadad fot och är gråtfärdig. Missta mig inte när jag säger att smärtgränsen är hög, för de är den. Mycke kan jag utstå och bara bita ihop, men jävlar va ont de gör i foten ikväll.. Trodde inte ens att jag skulle lyckas ta mig hem med bilen från Hallsta.
Men det positiva är väl att jag inte sträckte arslet, inte de minsta ikväll och jag är ganska så nöjd. Vem vet, kanske ska sattsa på en riktig comeback, allting pekar ju på de. Bara jag inte "glömmer" fotledsskyddet hemma, igen.
Vita helger eftersökes och något annat som hjälper mot känslor som inte är i schack med varandra, som kolliderar och irriterar som en nål i ögat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar