Det har knappt gått ett dygn, det har varit ett dygn med lite sömn, mycke ångest och många tårar. Nu känner jag bara en tomhet, en tomhet som jag inte riktigt är bekväm med. Som jag inte riktigt kan handskas med.
Livet kommer definitivt bli lite mörkare och lite jobbigare utan dig Pär. Även fast solen skiner utanför och du hade den vackraste inramade månen igår natt, så kommer jag inte få se dig igen eller få höra ditt skratt.
Vi kommer inte dela de där underbara stunderna av rädsla, lycka, ångest, eller bara de där stunderna när jag verkligen såg dig för den du är.
Jag antar att din lampa inte syns att den är tänd längre, men inatt när jag såg den. Då trodde jag verkligen att du skulle komma hem. För annars skulle den inte vara tänd, eller hur? Lampan betydde att du skullle komma hem när de va mörkt och de är trevligare att komma hem till ett ställe som lyser lite, än till en bäcksvart liten lya.
Min minneslista är lång nu, vi hade inte ens ett år tillsammans.
Men fortfarande så är minnena många. Vem ska jag titta på Tomten är far till alla barnen med nu den 3:e December?
Det sista jag sa till dig i onsdags va att jag behöver dig till jul igen, jag hoppas du kommer tillbaka då. För jag behöver dig lite mer än bara till jul, jag behöver ha dig i närheten jämt.
Så jag kan skicka ett sms när jag vill, kolla hur läget är. Så att jag kan ringa dig när jag vill träffa dig och samtidigt veta att du ler när jag ringer, för du älskar videon du har när jag ringer.
Jag vill själv kunna le när jag hör att du ringer, för jag älskar den signalen.
Pär Söderblom, vad ska jag göra i världen utan dig nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar