Jag minns när vi spelade kubb på skolan mitt i vintern.
Jag minns när vi kollade på tomten är far till alla barnen hemma hos Aleex och käkade.
Jag minns ditt leende, jag minns ditt skratt, jag minns den värme du spred, jag minns glädjen, jag minns dina andetag, jag minns din lukt, jag minns hur dina kramar kändes, jag minns din röst.
Minnesstunden för Pär Bert Ekorre Söderblom va i torsdags. Att kliva in i rummet, övertygad om att jag inte hade fler tårar kvar va som att gå in i ett rum är inte tiden existerade. Där jag kunde höra hur varje hjärta krossades och hur varje tår rullade ner för kinderna som stenblock. Där rann mina tårar nerför kinderna som ett stenras, det gjorde ont i hjärtat och jag fick en stor klump i magen.
Jag tog en promenad hem till dig, som vanligt fick jag ont i hälen som jag brukar få när jag går till dig. Jag satte mig på altanen och blickade på alla ljus som stod på brunnslocken. Dom brann fortfarande.
När jag gick till studsmattan la jag mig ner och kollade på alla träd och dess vackra färger fällde jag några tårar.
Det börjar bli kallt ute nu, det är dags att komma hem nu så jag kan ge dig en låååång varm kram. För vintern blir lång om jag måste gå igenom den utan dig.
Darling, jag saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar