När lidandet inte når något slut, när allting bara känns meningslöst och jobbigt.
Vad gör man när gråten sätter sig i strupen tills man spyr, då man gråter som ett litet barn igen och inte kan hejda sig?
När gråten hindrar en från att prata, att få ur sig det som gnager inom en.
Vad gör man när personer som man älskar, person som finns i hjärtat bara dör ifrån en?
En efter en..
Jag är på ett riktigt mörkt ställe just nu, jag hoppas att jag har lite vilja och kraft att ta mig ur det här. Men, jag tror gränsen är nådd nu. Det här är mer än va ja klarar av..
Du har alltid varit den jag har sett upp till, den som har gett mig de varmaste kramarna, den godaste varma chokladen.
Den som gav mig ovillkorslös kärlek och som gjorde de godaste pannkakorna.
Du var den som alltid behandlade mig väl, som alltid tittade på mig som om det var en guldklimp.
Den som alltid gjorde världens godaste ris och kassler, den som hade ett hjärta av guld.
Du var den som livet lekte för, den som ingen i hela världen någonsin skulle säga ett ont ord om.
Den som gjorde kullerbyttor på gräsmattan på sommaren, den som älskade livet.
Du var den som grät när du berättade att du va stolt över mig, dina tårar tog aldrig slut.
Den som fick mig att skratta, den som fick mig att älska.
Du var den som försökte hålla ihop familjen, den som alla älskade och avgudade.
Den som alltid hade goda råd, den som hade snuskig humor.
Ditt sätt att vara tillsammans med din syster är något som jag och Camilla brukar prata om. Jag önskar att jag vore som dig, att jag blir som dig en vacker dag. Det finns ingen annan som jag ser upp till så mycket som jag ser upp till dig nu. Men så försvinner du ur mitt liv och jag känner mig mer vilsen än va jag någonsin gjort. Jag har alltid medvetet och omedvetet räknat med att du ska finnas där för mig, alltid vara en hjälpande hand på vägen. Jag klarar inte av att leva utan dig, för du va en av dom som jag levde för.
Den som gav mig ovillkorslös kärlek och som gjorde de godaste pannkakorna.
Du var den som alltid behandlade mig väl, som alltid tittade på mig som om det var en guldklimp.
Den som alltid gjorde världens godaste ris och kassler, den som hade ett hjärta av guld.
Du var den som livet lekte för, den som ingen i hela världen någonsin skulle säga ett ont ord om.
Den som gjorde kullerbyttor på gräsmattan på sommaren, den som älskade livet.
Du var den som grät när du berättade att du va stolt över mig, dina tårar tog aldrig slut.
Den som fick mig att skratta, den som fick mig att älska.
Du var den som försökte hålla ihop familjen, den som alla älskade och avgudade.
Den som alltid hade goda råd, den som hade snuskig humor.
Ditt sätt att vara tillsammans med din syster är något som jag och Camilla brukar prata om. Jag önskar att jag vore som dig, att jag blir som dig en vacker dag. Det finns ingen annan som jag ser upp till så mycket som jag ser upp till dig nu. Men så försvinner du ur mitt liv och jag känner mig mer vilsen än va jag någonsin gjort. Jag har alltid medvetet och omedvetet räknat med att du ska finnas där för mig, alltid vara en hjälpande hand på vägen. Jag klarar inte av att leva utan dig, för du va en av dom som jag levde för.
Jag hoppas Pär tar hand om dig nu där ni nu är. Han kommer älska dig och du kommer älska honom. Han ville träffa dig och jag antar att nu får han det. Önskar att jag kunde vara där med er, jag skulle nog klara av allting lite bättre då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar