3 november 2008

- Hela livet är som en bussfärd

Alla människor är välkommen ombord, vare sig de har små eller stora bagage, om de har många eller ingenting alls. Bussen välkomnar alla och om det behövs hjälper jag alltid till med att bära bagaget, om så att bara lasta in den eller bära den en bit. Öppna bagaget och lätta lite på skiten som ligger där i.

Det kliver hela tiden på en massa människor och några stiger av, vissa gillar att åka med på bussen och stannar ända tills det tar slut. Det finns oändliga stopp på vägen till en destination som ingen känner till eller vet något om. Det är vad som gör hela färden intressant, att inte veta vart den tar en och charmen med att ha människor med sig på färden för att inte känns sig ensam.

Vissa tröttnar på att inte veta, på att åka med på bussen tillsammans med andra människor och hoppar av. Andra får inte vara kvar på bussen längre, för att de antingen inte passar in eller stör, kan inte acceptera att inte veta destinationen eller bara sänder ut en negativ energi i hela bussen och till alla på den. Inklusive föraren.
Det finns många anledningar till varför inte alla människor som kliver på bussen stannar kvar, men chansen att de människor som klivit av eller har blivit avsläppt kommer åter och hoppar på bussen. Dock inte med lika stor smidighet som det var för dem att hoppa på första gången, vilket kan få dem att vända vid dörren och bestämma sig för att aldrig mer hoppa på den här bussen.

Alla de människor som bestämmer sig för att sitta kvar i bussen, med allt vad det betyder och innebär är de människor som jag väljer att ha kvar i mitt liv. Genom eld oh vatten, genom dalar och berg, genom allt som sker efter vägen. De personerna som sitter kvar i bussen är de människor som jag absolut skulle låta hoppa på bussen igen om de skulle bestämma sig för att kliva av, om de skulle känna att de behöver en paus från åkandet eller behöver byta buss för att på så sätt kunna fortsätta på sin väg ett litet tag. Men jag kommer alltid att ha koll på tidtabellen hur det går för dem. Människor som hoppar av min buss har alla lämnat en stol efter sig, ett avtryck i min buss. Vissa stolar vill jag helst bara elda upp, fast jag låter bli. Innerst inne vet jag att varje stol kommer betyda något ju längre färden går, men ibland kan jag inte låta bli att elda upp dom. Vilket gör att inredningen i in buss blir ful och det syns att det är något som saknas där den stolen stått. Det blir tomt.

Även fast det inte sitter människor i min buss på hela färden, så vet jag att när jag kommer fram till den okända destinationen så kommer jag ha massa stolar, med människor som är viktiga som kommer få veta att jag har kommit fram. Som förhoppningsvis åker i sin egen buss på väg till en destination.

Inga kommentarer: