Jag börjar ta illa vid mig av all kritik jag får hit och dit för matchen.
Det enda jag kan säga är; försök föreställ er att ni själva spelar en match. Taggad till max och allt fokus ligger bara på matchen. (vilket det inte brukar göra för mig, för jag är alltid lite tankspridd när jag spelar.) Jag gör illa mig, det gör ont utav bara helvete (har inte upplevt sån smärta sen jag blev dragen i axeln när jag skulle skjuta när jag var liten.) men jag vill verkligen göra allt för att kunna avsluta matchen på ett sätt så jag inte känner mig besviken, ledsen och allmänt jävla dålig.
Jag tjatar på min tränare att få spela, jag bönar och ber. (nu handlar det om självkänsla.) Klart att jag kunde ha gjort illa mig mer, (den risken finns väl alltid. Eller?) jag kunde även ha gjort tio mål till. Vem fan vet.
Men jag är 24 jävla år, jag gör mina egan misstag och mina egna beslut. Det är ingen som behöver tycka synd om mig, eller vara empatisk. Det är ingen som behöver dalta med mig eller försöka förstå. Men acceptera bara och håll käften! Jag vill inte höra era åsikter, behåll dom för er själva eller sitt i grupp å snacka om det om ni absolut måste!
Slå inte på någon som redan ligger ner. För just nu räcker det, jag vill inte höra, se eller veta av va ni tycker om det som hände i söndags.
Det där är jag i ett nötskal, det är allt eller inget. Jag ger allt och lite till om jag klarar av de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar