- Happiness is just a state of mind

Tankarna börjar snurra som vanligt när man har börjat titta på One Tree Hill, det kan verkligen inte hjälpas. Jag vet inte om det är något positivt eller negativt. Men som jag sagt förr, så tror jag att vi människor behöver se andras lidande och misslyckande. Men samtidigt ger det oss hopp, när vi ser att det kan gå vägen, det kan bli bra. Vilket vi andra också behöver, lidande och hopp. Annars skulle vi nog aldrig orka. Fortsätta kämpa..

- Ni behöver inte förstå, men försök acceptera.

Jag börjar ta illa vid mig av all kritik jag får hit och dit för matchen.
Det enda jag kan säga är; försök föreställ er att ni själva spelar en match. Taggad till max och allt fokus ligger bara på matchen. (vilket det inte brukar göra för mig, för jag är alltid lite tankspridd när jag spelar.) Jag gör illa mig, det gör ont utav bara helvete (har inte upplevt sån smärta sen jag blev dragen i axeln när jag skulle skjuta när jag var liten.) men jag vill verkligen göra allt för att kunna avsluta matchen på ett sätt så jag inte känner mig besviken, ledsen och allmänt jävla dålig.
Jag tjatar på min tränare att få spela, jag bönar och ber. (nu handlar det om självkänsla.) Klart att jag kunde ha gjort illa mig mer, (den risken finns väl alltid. Eller?) jag kunde även ha gjort tio mål till. Vem fan vet.

Men jag är 24 jävla år, jag gör mina egan misstag och mina egna beslut. Det är ingen som behöver tycka synd om mig, eller vara empatisk. Det är ingen som behöver dalta med mig eller försöka förstå. Men acceptera bara och håll käften! Jag vill inte höra era åsikter, behåll dom för er själva eller sitt i grupp å snacka om det om ni absolut måste!
Slå inte på någon som redan ligger ner. För just nu räcker det, jag vill inte höra, se eller veta av va ni tycker om det som hände i söndags.
Det där är jag i ett nötskal, det är allt eller inget. Jag ger allt och lite till om jag klarar av de!

- Efter en jobb(-ig) jobbdag!

Ja, jag vet inte vars jag ska börja.
Vi börjar väl med morgonen (vaknade av mig själv som skrek AAAAAAAAAAAAJ i falsett!) jävla rullande runt hit och dit. Räta ut benet, jo tjena! ( Folket på akuten måste tro att man är stålmannen eller liknande.) Böja benet (stel som en pinne försöker jag och det bara ilar i hela benet. Jag svär och blir grinfärdig.) det går bara inte, hur mycket jag än försöker. Trippar och trappar hoppandes på kryckorna (förbannade jävla trappor!) upp till jobbet (tacka gudarna för att jag bor nära! Ändå kändes vägen jävligt lång idag.) och få hälsningsfrasen; - vafan gör du här? (Jahajah, tackar som frågar. Jobbar här i tre år nu, själv då?)

Orkar inte dra igenom hela dagen, men summa summarum så är jag förbannat less..
Försöka ta mig ner till träningen ikväll, de vettefaan hur de ska gå med skjuts dit men inte hem. Orkar inte hålla på att pula hela jävla tiden med allt!

Försöka fixa någon som tar utesprigningen, eftersom jag (stelopererade Berta 85 år) inte kan haka på.
Skjuts, vem fan orkar fixa skjuts?!
Träning, va i hela helvete ska vi träna ikväll?!

Näe, dra mig baklänges på en jävla taggtråd!
Så förbannat jävla less, åt helvete med skiten!

- Måste fortsätta gnället!

Idag är ju inte riktigt min dag, men jag känner att få gnälla lite, lite, lite, lite till hjälper. Psykiskt i alla fall. Duschat och haft en flod näsblod som runnit. Nu ska göra mig i ordning för sängen, men tamme faan så jävla ont de gör i knät. Det är nu man börjar fundera på vafan man håller på mä egentligen.

Är de inte axeln, så är de fan fotlederna och om de inte är fotlederna ja då ska man gå å göra illa knät. Känns helt okej? Näe, inte direkt.
Börjar bli less på de här, jävla skit som förföljer mig.

Men jag kan inte göra mer just nu, nå akuten blir de fan inte.
Efter två svängar på danderyd och karolinska igår så känns det inte så lockande. Kan inte någon bara ställa upp och skjuta mig? De är uppskattat!

BTW, duktig jag blivit på att uppdatera nurå ;P

- Va hände där?

Ibland tar mycke annat överhand. Idag blev ett riktigt praktexemplar.

Jag va sjukt taggad inför matchen började med en miss, två, tre kanske. Men även med tre kontringsmål, mer kan jag ju inte begära. På väg mot den fjärde, ensam. I första steget kände jag en knäpp, i andra steget kände jag en smäll till på andra sidan knät. Sen va de kört, knät kollapsade, de gick inte att springa.
Jag faller ihop, smärta, skrik, öhm.. Underbara nadine komma ner från läktaren, ja spottar Agda i ansiktet och jag komma av plan.
FAAAAAN!!!!!! Där tar envisheten över direkt, ja bestämmer mig innan ja lugnat mig. Ja kliver fan inte av planen, ja ska spela klart.
Övertalade min tränare, lindade hårt som fan. Andra halvlek, de smärtar och för ont. Men jävlaranamma, ja SKA spela. Det dunkar i huvve och jag har ont. Men de va mitt beslut, de får ja stå för.

Nu i efterhand, lite klokare. Ja skulle ha klivit av.. Men vem fan är inte efterklok då?!

- Well well, go to hell!!

Börjar bli en aning smått less på de här daltandet hit å dit. På att spela ett spel tills ridåerna slår igen. Att vara något som man inte är. Försöka leva ett liv man aldrig levt, försöka för mycket helt enkelt. Allt detta för att sträva efter den där lilla lycka som alla pratar om. Allt detta för att slippa känna att jag är bara en enda person. Misslyckad, ensam, olycklig och så in i helvetes jävla patetisk!! Vem fan örschker hålla på egentligen?! Varför försöker vi ens? Jävla påhitt!!