Pratade med en gammal vän idag på skype (ballt, eller?) och när man pratar med en person som betyder mycke för en och som man ändå jävligt nära relation med (mestadels har nog varit timtals långa telefonkonversationer, men jag tvekar inte för att göra allt för att ses!) så är det precis som om någon trycker på play-knappen.
Allting bara spelas upp och nostalgin kommer fram. Det är nog det som gör att man kan prata i timmar, behöver inte vara något extra ordinärt eller så. Bara ett telefonsamtal, ett skratt, lite ljuv bitterhet, oansträngda fraser och självklart ironi så trycks play-knappen in och det är dags.
Finns nostalgin, så är det för alltid.
Jag antar att det är människor som man inte gör att den där play-knappen trycks in, som är de människor jag själv anser inte vara värda atts låss för.
De där ytliga, icke existerande, men som ändå finns med i min omgivning som är lika viktigt som reklamen i filmen på en bio.
Du är en stor stjärna på mitt ben, men jag hoppas att den dagen aldrig kommer.
Två inlägg på en kväll, inte illa!! ;P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar