Oj, idag har jag haft två jävligt intressanta samtal. Vi kan försöka hålla personerna anonyma, men jag antar att ju längre jag skriver så kommer det att framstå vilka personer det rör sig om. Så varför inte avslöja allting på en gång?
Min mamma är alkoholist och hennes namn är Birgitta, jag tycker nuförtiden bättre om att kalla henne för bara Birgitta, den andra benämningen är pinsam och smärtsam.
Min underbara lillasyster som jag är stoltast i världen över heter Camilla och är fyra år yngre än mig. Hon är vacker, intelligent och begåvad.
Sen har vi världens mysigaste pappa, hans namn är Nils-Erik, men han kallas för NEO. Han är den där pappan som nu på senaste har gottgjort så himla mycket av det som varit och han är helt fantastik. Och honom är jag stolt över att kalla för min pappa.
Min mamma är en förstörd människa som verkligen försöker behålla en relation med mig och min syster genom att projicera sina egna jävla besvikelser på sig själv på oss. Hon är en person som jag tror, mår så dåligt över den personen hon varit, att hon inte kan se vilken jävla person hon blivit istället. Hon har verkligen gjort sjuka saker som hon förmodligen mår så jävla dåligt över, saker som hon ångrar och verkligen inte vill att någon i det levande livet någonsin ska få veta. Hennes sätt att försöka hantera det är genom att (nuförtiden) trycka ner mig och min syster, sen självklart slänga skit på pappa så ofta hon kan. Hon försöker styra oss och på hennes psykiskt sjuka sätt försöka få oss att inte göra samma sak. Det hon dock inte kan se är hur himla bra vi är, vilka personer vi är och att vi aldrig någonsin skulle kunna vara i närheten av att vara som henne. Hon inbillar sig att hon fostrat oss på ett sätt som gör oss till den personen hon va. Men hon har fostrat oss och gjort så många misstag så det vi lärt oss är att aldrig vara i närheten av den person hon är och vara bra människor. Vilket man självklart får tacka henne för, för som henne vill jag aldrig bli.
Nu har vi kommit till det stadium då hon verkligen bränner alla relationer, eller åtminstone den lilla tråd som fanns kvar av relationen genom att vara helt sinnessjuk. Jag kanske inte har så många mål i livet, man jag får tacka henne för det mål jag har. Och det är att aldrig bli som henne, inte ens i närheten.
Frågan är dock, nu när hon bränner alla sina relationer (med oss som ska vara det käraste hon har.) När ska hon då inse hur sjuk hon är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar