Idag när jag åkte från Hallsta till Norrtälje för att jobba ytterligare några timmar så funderade jag lite och kom fram till att jag inte skulle klara av mitt eget liv om det inte fanns människor som verkligen behöver just mig!
Om det inte fanns människor som behöver min hjälp, som behöver mig i sitt liv, som behöver min omtanke och den värme jag skänker och glädjen. Om inte sånna människor fanns skulle jag inte klara av mig själv, jag skulle inte finnas och jag skulle tyna bort. Mitt liv skulle falla i bitar och jag har ingen aning om vad jag skulle ta mig till om det vore så. Jag behöver känna mig behövd, jag behöver ta hand om andra för att på så sätt slippa ta hand om mig själv, det är mitt beroende. Det är därför jag ibland kan känna en avundsjuka och frustration när människor i mitt liv inte längre behöver mig, för de betyder att jag inte existerar längre, att jag inte behövs. Men någon gång kanske det försvinner, någon gång kanske jag ledsnar på det och inte längre vill att människor ska behöva mig.. Vad händer då? Kommer jag att klara av att leva mitt liv då och inte låta det falla i bitar?
För den delen, ät inte odlad lax från Chile, det lärde jag mig idag på uppdrag granskning!
Puss och nyp i ljumsken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar