- Still going strong!

Känner fortfarande av helgens bravader, vilket jävla skit!
Seg, fryssen, ont i huvve, dålig i magen (det ska fan gudarna veta!) och allmänt ont i kroppen. (det däremot vet jag inte om de är på grund av helgens bravad eller bravader.)
Vilket fall som helst, mindre misslyckad men ändå så perfekt!

Måste dock skryta lite om förlustmatchen i helgen, jag stänkte in 11 bollar! De är fan mer mål än va ja gjort på en säsong! Grymt sa grisen när han la fisen.

Vilket fall som helst, nu hoppas jag på en brakmiddag som jag förhoppningsvis slipper laga själv. Sedan kaffe hos Herr Linusson som tydligen också höll låda som fan i lördags och sedan ner på hallen. Svetta ur sig lite alkohol, så slicka inte på mig efter träningen. Blir varning för fylla då kan jag garantera, förhoppningsvis blir jag inte stoppad på vägen när jag kör hem. För då lär det stinka alkohol på mils avstånd!

Tack för lördagen, för det jag minns och som jag inte minns!
(Med lite mat i magen nästa gång, så blir det bättre än perfekt!)

- Total knockout!

Ibland finns det saker i livet som är jämförbara med boxning. Kan säga att ida har ja gått tre ronder innan knockout ida.

Matchen började inatt klockan 02.00 med försnack för hela Sverige. Försnacket höll i sig fram till klockan 06.00 då Sverige kände lyckan.

Klockan 11.30 började den inoficiella matchen. *ding ding*

Rond 1: intensivt, jobbigt, var tvungen att känna efter lite innan man gick till en ordentlig attack. Jag pratar så klart om uppvaknandet imorse.

Rond 2: stressigt, påfrestande, befriande och teamwork! (Finns det boxning för två?) Pratar om städandet, dagen efter städ kombinerat med ordentlig städning. Dammtorka, dammsuga, bädda rent, diska, torka golven - you name it! :-)

Rond 3: sista krafterna, den där absolut sista orken. Självklart innebär det i det "riktiga" livet; MAT!!

Rond 4: knockout!!! Liggandes i badkaret så har jag svårt att hålla ögonen öppna. Det här är slutet på den här dagen gott folk!!

- Jajjemään, finally!

Äntligen har man kört in grillerna i år igen då.
Ostadigt? Hellyeah!
Ont i fötterna? Inte alls faktiskt. Värre med knät.
Kul? JAAA! :)
Jag må nog vara en av Sveriges sämsta på skridskor, men likförbannat så kan jag inte låta bli att tycka det är roligt :P

Lekte mörkerkurragömma igår också, får kalla det som ett "ÄNTLIGEN"-moment också.
Har inte insett hur jävla mörkt de blir i lägenheten med alla persienner nere och allting släckt.
Kul kul, fick mig en käftsmäll av Ted också. Jävla hispig kille det där.

Bakläxan; fan Joel Mattsson är äldre än vad jag fick för mig. Den där lillpojken :D haha

- Going with the flow

Precis som så många andra som skriver bloggar så skriver jag också; Det var längesen jag bloggade nu, ska försöka bättra mig.
Precis som de flesta nyårslöften så är det inget jag kan garantera att jag håller. Förmodligen blir det som så att jag kommer glömma bort det lika snabbt som jag skriver det.

Fick mig en tankeställare idag, kollade på en film (vet inte vad den hette.) som handlade om ett par som födde tvillingar. Ena barnet, flickan hade downs syndrom och lämnades bort. En snäll sköterska tog hand om henne och uppfostrade henne till sin egen. Självklart i slutet föll tårarna när hon fick träffa sin riktiga mamma efter att pappan dött och mamman och sonen hittat massa brev och fotografier av den här flickan.
Efter filmens slut så drog jag slutsatsen; den villkorslösa kärlek dessa människor ger, omtanke och värme. Det är något som alla människor borde lära sig utav. Det är så alla människor ska va, men ändå är det dom  med downs syndrom som anses vara onormala.

- Året som var.

Ja, en liten kort summering av året som var..
Hela förra året fick en tung start men det började tillsammans med några av dom som håller mitt hjärta kärt. Upp och nedgångar, känns som om 2011 är de år man fått kämpa som mest!
Jag har kämpat mig igenom hela året och nu är det äntligen över. Att få blicka framåt mot nya äventyr, nya utmaningar och nya beslut.
Jag hoppas innerligt att det här året blir ett glidar år, där jag får känna mig lycklig och ha lite sinnesro. Läka mina sår och ta nya tag.
Allt gammalt är glömt, allt skit är gömt.
Med tre stjärnfall på två dagar så kan det inte bli en bättre start!
Kärlek till alla er som känner att ni behöver det och Kärlek till alla er som förtjänar det!
Jag har fått bevisat, just det här året.
Vilka som står pall och vilka som viker av, jag är tacksam för den DU är för mig!

- Happiness is just a state of mind

Tankarna börjar snurra som vanligt när man har börjat titta på One Tree Hill, det kan verkligen inte hjälpas. Jag vet inte om det är något positivt eller negativt. Men som jag sagt förr, så tror jag att vi människor behöver se andras lidande och misslyckande. Men samtidigt ger det oss hopp, när vi ser att det kan gå vägen, det kan bli bra. Vilket vi andra också behöver, lidande och hopp. Annars skulle vi nog aldrig orka. Fortsätta kämpa..

- Ni behöver inte förstå, men försök acceptera.

Jag börjar ta illa vid mig av all kritik jag får hit och dit för matchen.
Det enda jag kan säga är; försök föreställ er att ni själva spelar en match. Taggad till max och allt fokus ligger bara på matchen. (vilket det inte brukar göra för mig, för jag är alltid lite tankspridd när jag spelar.) Jag gör illa mig, det gör ont utav bara helvete (har inte upplevt sån smärta sen jag blev dragen i axeln när jag skulle skjuta när jag var liten.) men jag vill verkligen göra allt för att kunna avsluta matchen på ett sätt så jag inte känner mig besviken, ledsen och allmänt jävla dålig.
Jag tjatar på min tränare att få spela, jag bönar och ber. (nu handlar det om självkänsla.) Klart att jag kunde ha gjort illa mig mer, (den risken finns väl alltid. Eller?) jag kunde även ha gjort tio mål till. Vem fan vet.

Men jag är 24 jävla år, jag gör mina egan misstag och mina egna beslut. Det är ingen som behöver tycka synd om mig, eller vara empatisk. Det är ingen som behöver dalta med mig eller försöka förstå. Men acceptera bara och håll käften! Jag vill inte höra era åsikter, behåll dom för er själva eller sitt i grupp å snacka om det om ni absolut måste!
Slå inte på någon som redan ligger ner. För just nu räcker det, jag vill inte höra, se eller veta av va ni tycker om det som hände i söndags.
Det där är jag i ett nötskal, det är allt eller inget. Jag ger allt och lite till om jag klarar av de!

- Efter en jobb(-ig) jobbdag!

Ja, jag vet inte vars jag ska börja.
Vi börjar väl med morgonen (vaknade av mig själv som skrek AAAAAAAAAAAAJ i falsett!) jävla rullande runt hit och dit. Räta ut benet, jo tjena! ( Folket på akuten måste tro att man är stålmannen eller liknande.) Böja benet (stel som en pinne försöker jag och det bara ilar i hela benet. Jag svär och blir grinfärdig.) det går bara inte, hur mycket jag än försöker. Trippar och trappar hoppandes på kryckorna (förbannade jävla trappor!) upp till jobbet (tacka gudarna för att jag bor nära! Ändå kändes vägen jävligt lång idag.) och få hälsningsfrasen; - vafan gör du här? (Jahajah, tackar som frågar. Jobbar här i tre år nu, själv då?)

Orkar inte dra igenom hela dagen, men summa summarum så är jag förbannat less..
Försöka ta mig ner till träningen ikväll, de vettefaan hur de ska gå med skjuts dit men inte hem. Orkar inte hålla på att pula hela jävla tiden med allt!

Försöka fixa någon som tar utesprigningen, eftersom jag (stelopererade Berta 85 år) inte kan haka på.
Skjuts, vem fan orkar fixa skjuts?!
Träning, va i hela helvete ska vi träna ikväll?!

Näe, dra mig baklänges på en jävla taggtråd!
Så förbannat jävla less, åt helvete med skiten!

- Måste fortsätta gnället!

Idag är ju inte riktigt min dag, men jag känner att få gnälla lite, lite, lite, lite till hjälper. Psykiskt i alla fall. Duschat och haft en flod näsblod som runnit. Nu ska göra mig i ordning för sängen, men tamme faan så jävla ont de gör i knät. Det är nu man börjar fundera på vafan man håller på mä egentligen.

Är de inte axeln, så är de fan fotlederna och om de inte är fotlederna ja då ska man gå å göra illa knät. Känns helt okej? Näe, inte direkt.
Börjar bli less på de här, jävla skit som förföljer mig.

Men jag kan inte göra mer just nu, nå akuten blir de fan inte.
Efter två svängar på danderyd och karolinska igår så känns det inte så lockande. Kan inte någon bara ställa upp och skjuta mig? De är uppskattat!

BTW, duktig jag blivit på att uppdatera nurå ;P

- Va hände där?

Ibland tar mycke annat överhand. Idag blev ett riktigt praktexemplar.

Jag va sjukt taggad inför matchen började med en miss, två, tre kanske. Men även med tre kontringsmål, mer kan jag ju inte begära. På väg mot den fjärde, ensam. I första steget kände jag en knäpp, i andra steget kände jag en smäll till på andra sidan knät. Sen va de kört, knät kollapsade, de gick inte att springa.
Jag faller ihop, smärta, skrik, öhm.. Underbara nadine komma ner från läktaren, ja spottar Agda i ansiktet och jag komma av plan.
FAAAAAN!!!!!! Där tar envisheten över direkt, ja bestämmer mig innan ja lugnat mig. Ja kliver fan inte av planen, ja ska spela klart.
Övertalade min tränare, lindade hårt som fan. Andra halvlek, de smärtar och för ont. Men jävlaranamma, ja SKA spela. Det dunkar i huvve och jag har ont. Men de va mitt beslut, de får ja stå för.

Nu i efterhand, lite klokare. Ja skulle ha klivit av.. Men vem fan är inte efterklok då?!